Nr 40

Dec 1996



NOTISBLAD FÖR SLÄKTFÖRENINGEN LOVISA MARIA HJELMS ÄTTLINGAR

Redaktör: Olof Cronberg, Södra Järnvägsg. 21 A, 352 34 Växjö


Släkten Reussner

Lovisa Maria Hjelms farmors släkt

Av släktboken framgår att Lovisa Maria Hjelms farfar Sven Hjelm var gift med Anna Lovisa Reussner. Om Sven Hjelms härstamning är inget ytterligare känt. Däremot finns det en del att berätta om släkten Reussner.

Bokhållaren Filip Reussner
Anna Lovisa föddes omkring 1698 och var dotter av Filip Reussner. Vad hennes mor hette känner jag inte till. Filip Reussner hade redan före 1675 börjat sin bana som kammarskrivare vid Amiralitetskollegiet. Han tjänstgjorde då i Stockholm, men fick följa med till Karlskrona när Amiralitetskollegiet utlokaliserades dit. År 1691 blev han bokhållare, vilken tjänst han innehade till sin död 1711. Han hade också en dotter Kristina Charlotta som föddes 1702 i Karlskrona.

Bokbindaren Christoffer Reussner
Filip Reussner var född 1652 i Stockholm och son av Christoffer (II) Reussner och Maria Hansdotter. Christoffer (II) Reussner hade 1629 blivit borgare som bokbindare i Stockholm. Han blev 1631 mästare och 1650 ålderman i bokbindarskrået. Han band böcker bland annat till Hovstaten och Amiralitetskollegium. Hans hustru Maria Hansdotter var född 1613 i Lübeck. Enligt uppgift skulle hennes fader ha anställts som bildhuggare vid Amiralitetet. Hon gifte sig 1633 och efter makens död drev hon bokbinderi-verksamheten vidare med hjälp av ett par av sina söner till 1683. Hon avled 1691.

Boktryckaren Christoffer Reussner
Christoffer(II) Reussner var son av Christoffer (I) Reussner och hans första hustru Anna Forbers. Christoffer (I) Reussner hade i början på 1600-talet varit boktryckare i Rostock och tryckt en del verk på svenska. Han inkallades till Stockholm 1608 och erhöll privilegium att ha boklåda. Han fick sedan titeln kungl. boktryckare 1614. Bland annat tryckte han Tegels bok "Then stoormechtige, höghborne furstes och christelighe Herres, Her Gustaffs ... historia" (1-2, 1622). Efter en del konflikter mellan boktryckare och bokbindare valde han att 1635 flytta till Reval, där han blev gymnasieboktryckare.

Stekta duvor
Under 1600-talet tillhörde egentligen boktryckare och bokbindare var sitt skrå, där boktryckare förväntades trycka böcker och bokbindare skulle binda och sälja böcker. Dock lät boktryckare likväl sälja böcker och bokbindare lät trycka böcker i utlandet för att sedan sälja i Sverige.

När bokbindarna klagade 1621 över Christoffer (I) Reussners försäljning av böcker, konstaterade han om bokbindarna "att Hendrich Diener driver mera handel med stångjärn och osmundjärn än böcker, och Marcus Sigfridsson är så lat, att han inte ids arbeta, utan går och spatserar, förväntandes därigenom stekta duvor i munnen". Domen blev att Christoffer (I) Reussner fick fortsätta att sälja böcker, men bara sådana som han hade tryckt själv.

Knivbråk
Den yngre Christoffer (II) Reussner var också inblandad i bråk. År 1632 anklagade boktryckaren Ignatius Meurer honom för att efter en ordväxling som rörde rätten att sälja böcker skulle Christoffer ha huggt Ignatius Meurer med en stor kniv genom hatten, samt även ha skurit en skråma tvärt på hakan så att skägget föll av. Hur målet avlöpte förtäljer inte min källa, men man fortsatte att bråka under hela 1630-talet. Som ovan nämts var en av Christoffer (II) Reussners största kunder hovstaten, och en hel del volymer bär stämplar som använts vid dekorering.

Olof Cronberg

Källor:
SMoK 6:247.
Hedberg, A: Stockholms bokbindare 1460-1800 1:140-49.
Kleberg, J: Amiralitetskollegium, s 101.


Söder om landsvägen

Lovisa Maria Hjelm hade i sitt äktenskap med Carl Johan Schlyter två barn. Det första av dessa gifte sig med kyrkoherden i Grönby Henrik Kinberg. Deras dotter Hilda gifte sig 1838 med auditören Johan Theodor Grönwall, som bodde på och brukade Rydeholms gård i Anderslöv i Skåne i ca 30 år. De hade nio barn, som alla föddes på Rydeholm. Fyra av dem emigrerade till Nya Zeeland, och senare generationer av familjen har bosatt sig i Jordanien och Tyskland.

Den 7 september i år arrangerade släktföreningen en liten rundresa i södra Skåne med Rydeholm som slutmål. Drygt 30-talet Hjelm-ättlingar hade hörsammat kallelsen, därav många Grönwall-ättlingar från platser utanför Skåne. Programmet, som planlagts av föreningens vice ordförande, Åke Holmberg, Ystad, började med en busstur med anhalter bl.a. i Axel Ebbes konsthall och i det nyligen iordningställda Trelleborgen, båda i Trelleborg. Man gjorde vidare uppehåll i Hammarlövs rundkyrka (1100-talet) och Fru Alstads gotiska pilgrimskyrka, samt vid ett par fornlämningar.

Efter en utsökt fisk-lunch i Smygehus Havsbad for utflyktsgruppen till Rydeholm, där den nuvarande ägaren, Carl-Henrik Kristersson, tog emot och visade oss runt i den pietetsfullt nyrenoverade herrgårdsbyggnaden. De närvarande hade därefter tillfälle att till en kopp kaffe bl.a. intervjua Kristersson om gårdens vidare öden,sedan den på 1870-talet övergick från Grönwall till ny ägare. Och sagan om vissa Grönwall-ättlingars öden har redan tidigare berättats i nummer av Hjelmaren (se nris 31, 34, 36).

Hans-G. Lindgren


Om släkters härkomst II

Släkten Eiserman
Einar Eiserman, som är ordförande i Eisermanska släktföreningen, har gjort mig uppmärksam på att släkten Eisermans uppgivna härstamning i släkt-boken är felaktig och en konstruktion av en känd släkttavleförfalskare.

Den äldste kände stamfadern är istället skomakarmästaren Jakob Eiserman i Stockholm. När han ingick sitt första äktenskap 1643 uppgavs han komma ifrån "Bockenheim auss dem Westerreich". Hans ättling i sjätte led är Carl Theodor Eiserman, som gifte sig med hjelmättlingen Othilda Gadde.

För utförligare uppgifter hänvisas till Svensk släktkalender 1982.

Olof Cronberg


Om efternamn

eller En släktboksredaktörs klagan

Under arbetet med att ställa samman ett nytt supplement av släktboken, har jag blivit varse att frågan om efternamn är inte så enkel som det kan tyckas. Jag skall här redovisa historik och nu gällande regler för efternamn i synnerhet och namn i allmänhet.

Historik
Förr i världen hade de flesta svenskar, även adelsmän, inga egentliga släkt-namn, utan endast patronymikon. Patronymikon kallas det när Anders Perssons dotter fick heta Karin Andersdotter och hans son Nils Andersson. Under 1500- och 1600-talen blir släkt-namn vanliga framför allt bland adel, präster och borgare. I bondesamhället fortsatte man att använda patronymikon. Om man klättrade ett steg på den sociala stegen, tog man sig ofta ett släktnamn.

Redan på 1700-talet hade det förekommit i städerna att patronymikon som Knutsson eller Thomsson blev släktnamn. Under slutet av 1800-talet övergår även patronymikon hos bönder att bli släktnamn. Detta stadfästes 1901 i Släktnamnsförordningen. Samtidigt blev det inte tillåtet att ta sig släktnamn hur som helst. År 1963 befästes de gällande reglerna i en namnlagen.

Ur folkbokföringssynvikel är bruket att kvinnan vid giftermål fick mannens efternamn en ganska sen företeelse. Lovisa Maria Hjelm kunde mycket väl tituleras fru Billberg eller fru Schlyter, men kallas i kyrkoböcker och husförhörslängder hustru Lovisa Maria Hjelm. I släktbokssammanhang är praxis att kvinnor redovisas med det efternamn som de hade vid födseln. Det är den praxis som också går igen vid redovisning av släktuppgifter i Hjelmaren.

Namnlagen 1983
I jämställdhetens tidevarv kom 1983 en ny namnlag. Här infördes flera nyheter. Vid vigsel kunde ett par välja att bibehålla sina efternamn eller också kunde man välja om bägge skulle ha makens eller makans tidigare efternamn. Att antagadubbelnamn, dvs bådas efternamn tillsammans förbjöds. När ett barn föds, får det automatiskt moderns efternamn. Om faderns efternamn är ett annat, och man vill att barnet skall ha det måste det anmälas särskilt.

Det blev också möjligt att återuppta patronymikon eller matronymikon, dvs att Anders och Annas dotter kunde heta Andersdotter eller Annasdotter i efternamn. Det blev också tillåtet att byta eller lägga till ett förnamn. En lite märklig effekt blev också att ett barn kunde få samma efternamn som en före detta make eller maka, om föräldern bibehållet det ingifta efternamnet.

Stavning
I folkbokföringen står den officiella stavningen av efternamnen. I vissa fall stämmer inte den överens med hur man skrivit namnet inom släkten. Det är då möjligt att få ändra detta till släktens egen stavning, om man kan visa att det stavats på det sättet tidigare i folkbokföringen. Jag har när jag gått igenom supplementet funnit att stavningen i vissa fall skiljer från folkbokföringens stavning.

Sambor och barn
På senare år har ju sambo-förhållanden blivit allt vanligare. Det kan man se om man tittar i det nya supplementet. I allmänhet bibehåller man ju sitt eget efternamn om man är sambo. När ett barn föds, får detta som ovan nämnts moderns efternamn, om man inte särskilt ändrar detta. För att det skall bli någor-lunda rätt i supplementet, har jag i de flesta fall med sambo-förhållande kontrollerat barnens efternamn i folkbokföringen. Det växlar ganska mycket om barnet fått faderns eller moderns efternamn. I vissa fall tycks till och med syskon ha fått olika efternamn. I supplementet antages barnen ha fått faderns efternamn, om inte annat efternamn står inom parentes.

Mellannamn
År 1983 infördes också begreppet mellannamn. Mellannamnet är tänkt att vara ett andra efternamn. Om man gifter sig och får ett nytt efternamn, kan man låta sitt gamla efternamn vara kvar som mellannamn. Man kan också ha ett patronymikon som mellannamn. I folkbokföringen har man inte skapat något särskilt fält för mellannamnet, vilket gör att det uppstår problem. Ibland kan mellannamnet vara infört som sista förnamn, ibland som ett extra efternamn. I den gamla släktboken finns inte begreppet med. I det nya supplementet har jag oftast skrivit "behåller sitt gamla namn som mellannamn".

Ursäkt
Det är som synes ett ganska komplicerat kapitel att hantera efternamn. Undertecknad har som släktboksredaktör haft försökt att tackla detta på bästa sätt, men är samtidigt medveten om att det säkert på flera ställen förekommer felaktigheter, och ber därför redan nu ursäkt för dessa. Jag hoppas att de som finner felaktigheter inkommer med rättelser.

Olof Cronberg

Källor:
Berg von Linde, Sonja: GF och det nya namnförslaget. Släkt och hävd 1980:1-7.
Berg von Linde, Sonja: Den nya namnlagen - på gott och ont. Släkt och hävd 1983:433-439.
Nationalencyklopedin: Personnamn.



Ingeborg Tegnér död

Den 20 maj 1996 gick Ingeborg Tegnér ur tiden, 103 år, 4 månader och 20 dagar gammal, sörjd och saknad av en stor släkt och vänkrets.

Hon blev släktföreningens genom alla tider äldsta, barnbarnsbarnbarn till Lovisa Maria Hjelm, och barnbarnsbarn till skalden, professorn och biskopen Esaias Tegnér. Hennes far, universitetsbibliotekarien Elof Tegnér, gick bort när Ingeborg var endast sju år gammal, och hon tillbringade en stor del av sin uppväxttid hos sin farmor Emma Kinberg.

Efter gymnasiestudier for Ingeborg med sin mor Hedvig, f. Munck af Rosenschöld, under några år runt i Europa, till Tyskland, Frankrike och England. Efter återkomsten till Lund vidtog akademiska studier i språk. Hon blev fil.mag. 1916 och efter ett 10-tal år som lärare - bl.a. i London - promoverades hon 1929 till fil. doktor.

Hon fortsatte sedan sin lärarbana som lektor vid Högre Allmänna Läroverket för Flickor i Malmö till sin pension. Vittnesmål från gamla elever säger att hon var en engagerad lärare och att om man hade förmånen av att ha henne som språklärare så blev man själv entusiasmerad för ämnet.

Under krigsåren engagerade sig Ingeborg för bl.a. de danska flyktingarna i Skåne och startade en skola för dem, samt hjälpte dem med att ordna bostäder och möbler m.m.

Hans-G. Lindgren


 



Denna sida är sammanställd av Olof Cronberg 980628.