Nr 45

June 1999



NOTISBLAD FÖR SLÄKTFÖRENINGEN LOVISA MARIA HJELMS ÄTTLINGAR

Redaktör: Olof Cronberg, Södra Järnvägsg. 21 A, 352 34 Växjö


Vi och vår ålder

Om ålder och livskvalitet

Anförande hållet av Lars Linder vid Släktföreningen Lovisa Maria Hjelms Ättlingars möte i Uppsala 12-14 juni 1998 i samband med släktmötet på Västgöta nation.

Eviga ungdomens stad

Uppsala är kanske för många mest bekant som "den eviga ungdomens stad" och intimt förknippad med Universitetet och studenterna. Men med viss rätt skulle Uppsala likaväl kunna betecknas som "seniorernas stad". Många äldre akademiker och andra, som varit verksamma ute i landet söker sig efter pensioneringen tillbaka till sin ungdoms stad och övervägande delen av medlemmarna uppnått mogen ålder och i hela vår befolkning ökar som bekant efterhand relativt sett den äldre befolkningsandelen.

Relativt begrepp

Men ålder är, som nog de flesta så småningom upptäckt, ett ganska relativt begrepp. Efterhand som vi själva blir äldre förändras vår syn på innebörden i ord som ung och gammal. Man kan t.ex. tänka på, hur man i den första skolåldern betraktade lärarna som "gubbar och gummor" trots att många knappast var mer än några tiotal år gamla. För oss nyblivna skolbarn var alla lärare mycket äldre än vi själva och alltså gamla. Jag minns också när min fru och jag för en del år sedan gästade Los Angeles och vår charmerande värdinna tog oss med på en rundtur i staden hur hon sa, att nu ska vi besöka en mycket gammal kyrka. Jaha sa jag intresserat, hur gammal är den. Åh sa hon, den är över femtio år! Så gav hon mig en snabb sidoblick och kom att tänka på, att jag kanske inte fann detta så värst gammalt. Och för den som kommer från det urgamla Uppland med dess rikedom av månghundraåriga kyrkor från medeltiden är förstås femtio år ingen ålder. Men ålder är som sagt ett mycket relativt begrepp. Man kan illustrera detta genom att använda vårt eget svenska språk, som ibland är ganska lustigt när det t.ex. gäller komparativa formuleringar. Så är t.ex. en äldre herre avgjort yngre än en gammal man, men en yngre kvinna är förstås äldre än en ung dam, något som ju onekligen låter en smula besynnerligt om man tänker efter.

Äldre men inte gammal

Alla vill vi förstås gärna bli äldre, men ingen vill egentligen bli gammal. Dvs. vi vill alla få leva ett långt liv men inte belastas av åldrandets många negativa inslag med krämpor, tilltagande sjuklighet och allmänt avtagande ork och förmåga. Men viktigare än själva livslängden är nog vilket innehåll vi kan ge åt våra levnadsår. Och ett bättre mått på kvaliteten i vårt eget åldrande än antalet år vi får uppleva, är nog vad man med ett modernt begrepp kallar Livskvalitet. Och på samma sätt som åldersbegreppet är ett relativt begrepp, är även livskvalitet ett i hög grad subjektivt begrepp, och varje människa har sin egen uppfattning om, vad som gör livet värt att leva. För några är det karriären, få makt och inflytande och kanske förtjäna mycket pengar. För andra är det kanske skapandet och viljan att åstadkomma något bestående som gäller. Man kan tänka på konstnärer, författare, forskare som ofta avstår från ett materiellt gott liv för att få ägna sig åt det, som man verkligen vill göra. För några kanske det är närheten till naturen som är det väsentliga, och man väljer frivilligt att leva under enkla förhållanden för att nå dithän. För andra återigen och kanske då främst unga människor är det själva utmaningen, som innebär höjdpunkter i levnaden. Att hoppa fallskärm, klättra uppför branta berg, drakflyga mm. är utmaningar som ger livets största upplevelser. Man vet att det kan vara förenat med stora risker, men upplevelsen är så stark att man accepterar dem. För många är det kanske hälsan, som står i centrum. Man vill leva ett långt liv med bibehållen hälsa och avstår kanske från mycket av livets goda i förhoppning att nå dithän.

Eget val

Men valet av liv måste vara vårt eget, och även om jag själv stundom är ute och föreläser om motion och hälsa, vådor av tobaksrökning mm så inser jag också att det skall finnas människor, som super, röker, lever häftigt och blir tjocka och feta därför att detta för dem innebär deras personliga livskvalitet. Och jag tror inte att det är meningsfullt att moralisera i sådana frågor. Var och en måste ha rätt att leva sitt eget liv. Men man kan ju hoppas, att de så småningom kommer till insikt om vilka konsekvenser en sådan livsföring kan medföra och kanske inser att det är dags att tänka om.

Kroppens åldrande

Under vår levnad så förändras vi förstås, och vi märker efterhand att vi inte längre är så alldeles unga. I första hand är det kanske de yttre tecknen på vårt åldrande som framträder. Vi noterar rynkorna som kommer med åren, det grånande håret, den krympande kroppslängden mm. Men viktigare är nog de förändringar som äger rum i kroppens inre organ, och som vi inte på samma sätt kan notera med våra sinnen. Vår kropp är uppbyggd av celler och celler av samma slag brukar sammanföras i begreppet vävnad. När det gäller vårt åldrande kan det då vara klokt att erinra sig två mycket väsentliga biologiska grundregler, som hjälper oss att förstå vad som händer med åren. Den första principen säger oss att ju lägre grad av specialisering som gäller för en vävnad, desto lättare kan den förnyas, repareras och återbildas vid skada, men ju högre specialiserad en vävnad eller organfunktion är, desto svårare är det att återställa den vid skada och funktionsbortfall. Kroppens lägst specialiserade vävnad kallar man för bindväv och bindväv återfinnes i praktiskt taget alla våra vävnader och organ som stödjande och skyddande substans. Speciellt rikligt finns den i vissa vävnader som t.ex. huden, som nästan helt består av bindväv med ytterst ett skyddande cellager, som kallas epitel.

Använd kroppen

Och då kan det vara på sin plats att erinra om den andra viktiga biologiska principen, som säger oss att ju mer vi använder vår kropp och dess vävnads-funktioner, dess bättre fungerar dessa och desto större blir möjligheten att bibehålla vitalitet och funktions-förmåga upp genom livet. Här är t.ex. just huden ett bra exempel. Teoretiskt skulle man väl tro att om man nu går barfota under hela sommarhalvåret, man ju borde nöta ut huden under fötterna för att till slut gå där på blödande muskulatur och skelettdelar. Men så är det ju inte. Den som går barfota upptäcker snabbt att ju mer man använder och belastar huden, desto tjockare och starkare blir den. Själva belastningen innebär en stimulans till nybildning av vävnad och både kvalitet och tjocklek förbättras. Detta gäller i princip hela vår kropp. Vi måste använda den, belasta vårt skelett, låta musklerna få arbeta och stimuleras, om vi vill bibehålla vår fysiska förmåga upp genom åren.

På samma sätt behöver också vår hjärna stimuleras. Att på äldre dar isolera sig och försjunka i passivitet är inte särskilt bra för vårt psykiska åldrande. Samtal, diskussioner och möten med andra människor innebär alltid en stimulans liksom naturligtvis också aktiviteter som läsning, korsord, mm som hjälper till att hålla hjärnan igång. Aktivitet såväl fysisk som psykisk är nog en av nycklarna till ett innehållsrikt och gott åldrande.
Värderingar åldras

Stundom har jag i min egenskap av geriatriker, dvs läkare med åldrandet som arbetsområde, träffat på människor, som menat att "jag vill aldrig bli gammal, och jag kan inte finna mig i tanken att kanske så småningom berövas allt det, som nu gör livet värt att leva." Men då glömmer man en mycket viktig sak. Samtidigt som vi åldras och kanske får finna oss i mer begränsade levnadsvillkor, samtidigt förändras också våra egna värderingar och vi kommer att finna värden i tillvaron, som man tidigare kanske knappt funderat över. Jag hade en gång en lärare under det tidiga trettiotalet, som under en biologilektion försjönk i tankar och sedan sa att hans dröm om lyckan, det var att om våren sitta under ett blommande äppleträd. Jag kan inte påstå att vi trettonåriga pojkar var särskilt benägna att instämma. Vi tyckte nog att han närmast var en smula "knäpp" även om själva ordet inte var uppfunnet på den tiden. Men ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag honom. För att nu tala om våren. Vad var våren för oss under våra pojkår? Ja det var kortbyxor, kulspel och andra utomhuslekar man uppskattade. Men vad är våren nu när man kommit en bra bit upp i åren. Ja det är helt andra ting som är väsentliga. Det är ljusets återkomst, naturens pånyttfödelse mm som är vårens innehåll.

Livets värden

En finsk sociolog har en gång menat att livets värden och behov kan uttryckas i tre termer: "Att ha, att älska och att vara". Att ha, det är den materiella sidan av vår tillvaro och den är förstås viktig för oss genom hela livet. Men ju äldre vi blir desto mer kommer andra värden att ta över. Att ha någon som man får hålla av och ägna sina omsorger, och att vara, att vara omgiven av goda vänner och ha goda relationer till sin omgivning är sådant som ökar i värde genom åren. Det är därför knappast någon tillfällighet att det är först på äldre dar som vi på allvar börjar intressera oss för våra släktingar och många gånger har anledning att beklaga att man inte tidigare, när det fanns möjlighet och de äldre generationerna ännu levde, närmare tog reda på allt vad de hade att berätta. Jag tror också att det berättigande som en släktförening som vår har, det är i mycket att skapa gemenskap mellan olika släktgrenar och kunskap om äldre generationer, samt inte minst, att ge oss alla möjlighet och tillfälle till en för åldern berikande samvaro.

Lars Linder


Information från styrelsen

Nästa släktmöte

Planer för släktmötet år 2001 håller så smått att ta form. På förslag från vår nye styrelseledamot Alf Wennerfors planerar vi att förlägga nästa släktmöte till Barnens ö på Väddö i Roslagen. Tanken är att både gamla och unga skall kunna träffas inom ramen för släktmötet, utan att det skall vara alltför kostsamt.

Regionala möten

Dessförinnan skall vi försöka hinna med att arrangera regionala möten. Har du idéer eller har du lust att hjälpa till får du gärna kontakta oss. Ansvarig för Stockholms-regionen är Mica Törnqvist, för Västergötland är Gudrun Svensson och för Sydsverige Åke Holmberg.

Släktforskarkurs?

Om intresse finnes kan Olof Cronberg ordna en veckoslutskurs i släktforskning för nybörjare i Kyrkhult i västra Blekinge (Liksom på några andra platser finns där mikrokort över kyrkoböcker från hela Sverige). Om du är intresserad kan du höra av dig till Olof Cronberg.

Ny medlemsavgift

Enligt beslut vid släktmötet 1998 i Uppsala skall medlemsavgiften utgöra 200 kr för 3-årsperioden 1998-2000 (dvs 200 kr per tre år). Har medlemsavgiften erlagts i förskott kan det bifogade inbetalningskorten lämnas utan avseende.

Styrelsen


Helsingborgare på forskningsresa
i södra Central-Afrika

Jan-Gerhard Hemming fann ett brev där det nämndes att August Hammars äventyr hade blivit publicerade i Helsinborgs Dagblad den 4 april 1885. Denna tidningsartikel är så intressant och spännande att vi inte kan låta bli att låta förmedla den i sin helhet i Hjelmaren på nytt. Stavningen har dock moderniserats. Artikeln minner om ungdomsårens äventyrsböcker.

August Hammar gjorde denna expedition 30 år efter att David Livingstone som förest europé hade besökt Victoriafallen. Som framgår av denna artikel, så var fortfarande stora delar av Afrikas inre okända för den vite mannen. Man skulle ha önskat att August Hammar för hundra år sedan hade haft en videokamera, såsom man har vid Afrika-resor idag.

Här kommer första delen av tidningsartikeln. Spännande fortsättning följer sedan i nästa utgåva av Hjelmaren.

Den 1 mars förlidet år [1884] företogs en expedition ifrån Natallandet genom södra Central-Afrika af en tysk läkare dr Schulz, och en svensk bergsingenjör August Hammar, bördig härifrån staden. Såväl brev från den senare som ett hitsänt nummer av The Natal Mercury hava nu meddelat länge saknade underrättelser om detta företag. De båda associerade hade själva bekostat expeditionen, men därom insänt anmälan till geografiska sällskapet i Berlin, av vilket dr Schulz är medlem. Planen var att utefter östra delen av Kalahari-öknen styra kosan till Zambesifloden, följa dess övre lopp till den punkt, där Choebe med den förenar sig, därefter längs utmed sistnämnda flod och genom hittills obesökta trakter framtränga till Benguela och västkusten, varifrån de resande ämnat begiva sig till Europa för att där meddela frukterna av sina forskningar.

Efter att hava genomrest Limpopoflodens område, ett farligt feberland, anlände de den 1 april till Betuanstaden Schoschong, där de fingo göra bekantskap med en kung Kama, som är kristen och beskrives såsom tjänstaktig och människovänlig. Därifrån rörde sig tåget i nordvästlig riktning förbi östra kusten av den stora saltsjön Makarikari, och orten Pandamatenza uppnåddes. Här emottogos de med synnerlig vänlighet av en där bosatt köpman mr Westbeach, som gjorde dem viktiga tjänster. De påträffade där även en missionsstation, där en jesuitisk pater med några underordnade präster arbetar på infödingarnas kristnande. Även de visade mycken gästvänlighet och uppfriskade de resande med gott vin.

Victoriafallen fotograferade från Djävulskitteln. Foto: Gertrud Cronberg

Under vistandet i Pandamatenza gjordes en utflykt till Victoriafallet i Zambesi, sannolikt världens mest storartade vattenfall. På vägen dit hemsöktes de av de våldsammaste åskväder de någonsin upplevt, och av regnskurar, som alls icke voro påräknade, emedan man icke befann sig i regnperioden. Den över all beskrivning storartade anblicken av vattenfallet skänkte den rikaste ersättning för alla utståndna faror och besvärligheter. Floden, en hel engelsk mil bred, störtar från en 450 fot hög klippa ned i en avgrund och försvinner nästan med det samma. På något avstånd nedanför fallet har man en praktfull utsikt över den s.k. Djävulskitteln, en klyfta, i vilken hela flodens massa åter samlas med en våldsamt sjudande rörelse, och några mil nedanför fallet sammantränges floden så, att man kan kasta en sten däröver. I följd av de ständigt uppstigande ångorna råder ett oavlåtligt regn i fallets närhet på ett par engelska mils avstånd.

Återkomna till Pandamatenza lejde de resande 64 unga bärare och 4 packåsnor, varjämte de togo en vit man, boer och elefantjägare, till vägvisare, vilken skulle föra dem till en av honom känd hövding vid Choebefloden, av vilken de hoppades erhålla hjälp vid resans fortsättning. Hela detta sällskap måste livnäras med de villebråd, som Schulz och Hammar nedsköto. Resan gick lyckligt till Luchuma i närheten av Choebe's sammanflöde med Zambesi, men här insjuknade en ung tysk, som åtföljde dem, i feber och måste återsändas till Pandamatenza. Det övriga sällskapet tågade vidare, följande floden, som slingrar sig betydligt och på sina ställen utbreder sig till en serie av sjöar, uppfyllda med vass och vimlande av sjökor och krokodiler, av vilka de resande sköto ganska många.

Karta över södra Afrika. Expeditionen utgick från Dundee i Natalprovinsen. Man tågade via Schoschong i södra Botswana, öster om saltsjön Makarikari upp till Victoriafallen. Därefter följde man Zambesi-floden och sedan Choebe västerut, som idag bildar gräns mellan Nambia och Botswana. För hundra år sedan fanns självklart inte de nuvarande landsgränserna.

Under färden uppför Choebe kommo de till en missionsstation, som för 20 till 30 år sedan grundades av Price och Livingstone, efter vad de resande kunde inhämta av infödingarna. Sorgligt att förtälja hade alla medlemmarna av denna station dött av feber, och deras vagnar och tillhörigheter stå ännu idag orörda av infödingarna, som med vidskeplig fruktan betrakta dessa kvarlevor. Livingstone hade vid sin återkomst från en utflykt funnit alla medlemmarna av denna mission utdöda.

Stora voro svårigheterna att framtränga genom den obanade urskogen. Den södra stranden var nämligen nära nog obebodd. Infödingarna bebodde huvudsakligen norra stranden och öarna, och visade sig mycket vilda och otillgängliga. Efter en månads färd förlorade mr Veyers, boern, modet, ville vända om, och stannade med några av folket efter, oaktat de ännu ej voro vid det bestämda målet. Dagen därpå påträffade de en skara infödingar, som, efter långt parlamenterande från en ö, fattade förtroende till dem. Vita människor hade de väl hört talas om, men icke sett förr. Samtidigt med denna nya bekantskap övergåvos de resande av sina bärare med undantag av 16. Med infödingarnas tillhjälp, som lämnade dem kanoter och bärare, framträngde de under tre veckors tid 1000 mil uppför floden. Men här blevo infödingarna fientligt sinnade, och slutligen nödgades sällskapet att taga till flykten, sedan de förstört allt gods, som icke kunnat medtagas. De fingo sedan veta, att omkring 200 med bågar och assegaier beväpnade infödingar efterföljande natt kommit till deras övergivna läger.

In English

Jan-Gerard Hemming found a letter where it was mentioned that the adventures of August Hammar was published April 4th, 1885 in Helsingborgs Dagblad (a local news paper). Probably the story is a translation of an article of The Natal Mercury.

The story is very interesting and exciting, so we can't keep you from readning it. August Hammar went on his expedition 30 years after David Livingstone as the first European visited the Victoria Falls. Large parts of central Africa were still unknown for the white man. What if August Hammar had had a video camera! Here is the first part of two of the story:

August Hammar and his German friend Dr Schulz started the expedition March 1, 1884. The plan was to travel East of the Kalahari desert, then follow the Zambesi river upstream, and the try to go west to Benguela, on the West coast of Africa.

They first went to the Betuana town Schoschong and visited king Kama. They passed the East coast of the salt lake Makarikari and reached Pandamatensa, where they visited mr Westbeach. The went to see the Victoria Falls. On the return to Pandamatensa, they recruited 64 young men to carry, and ask a white boer to guide them to the Choebe river. They passed a mission station founded by Price and Livingstone 20-30 years earlier, where all inhabitants had died, and everything still was unchanged.

It was very difficult to travel through the woods, where there were no paths. After one month, the boer Mr Veyers lost his guts, and wanted to return. Only 16 of the men stayed. However, they have got some help from local inhabitants, who gave them canoes, and during three weeks they went 1000 miles up the river. Here, the inhabitants were not friendly, so the expedition had to run. They later learnt that the next night 200 inhabitants with bows and assegais had found their empty camp.

 

Spännande fortsättning följer ... To be continued...


Pehr Henrik Törngren - Avhandlingsämne

Lördagen den 27 februari 1999 försvarade psykologen Per Magnus Johansson, Göteborg, inom ämnet idé- och lärdomshistoria sin avhandling: Freuds psykoanalys - I Utgångspunkter, II Arvtagare i Sverige. Den 700 sidor tjocka och 2 kg tunga avhandlingen samlade en mer än fullsatt hörsal i Göteborgs universitets byggnad Humanisten. Bland de sex arvtagare som behandlas i del II är Pehr Henrik Törngren en av de tyngsta och betecknades vid disputationen som en av 1900-talets mest begåvade svenska psykoanalytiker. Efter den danska opponentens grundliga genomgång skedde även ett antal oppositioner "ex auditorio".

För den som i många år varit Pehr Henriks vän och medarbetare kändes det påtagligt att hans ande svävade över hörsalen. Vi hoppas att Per Magnus Johansson skall få till-fälle att längre fram presentera sitt ämne för Hjelmarens läsare och kanske även muntligen vid någon släktsammankomst.

Släktföreningen tackar och lyckönskar den nyblivne fil. doktorn till hans lärdomsinsats!

Bengt O. T. Sjögren



Denna sida är sammanställd av Olof Cronberg 990703.